#7 Blod och tårar

Logga 9

Det här inlägget innehåller spoilers för Metropolis och V för Vendetta.

Metropolis är en film om ett framtida samhälle där klyftorna mellan de mäktiga som styr och arbetskraften som bygger är enorm. De förra lever bekväma liv i Babels torn-liknande skyskrapor och de senare bor långt under jorden med en daglig hissresas avstånd till sitt hårda arbete. De två samhällskikten har i princip ingen kontakt med varandra, och spänningarna är enorma. När så predikanten Maria ger arbetarna hopp om ett bättre liv är revolutionen ett faktum.

När jag under sommarledigheten såg om Fritz Langs science fiction-drama slog det mig att man med fördel kan dra paralleller till en betydligt modernare film, V för vendetta. Även där finns grunden för en stor samhällsomvälvning – något som rebellen V utnyttjar för att starta sin revolution. Resultatet i båda filmerna är att folket slår sig fria från bojorna under stort jubel.

Men det intressanta i jämförelsen kommer när man tittar på hur Maria och V åstadkommer sina mål. V dödar, lemlästar och trakasserar sina meningsmotståndare. Maria ägnar sin tid åt att hitta en pålitlig medlare i konflikten, som har båda sidornas förtroende och därför kan lägga grunden till något nytt. Skillnaden i hur de tar sig an sitt kall är enorm.

Båda filmerna slutar med att huvudpersonerna uppnår frihet åt dem de representerar, men i verkligheten hade Maria sannolikt varit betydligt mer framgångsrik. Det är svårt att bygga ett fritt, rättvist och välfungerande samhälle med våldsamma metoder – särskilt om nämnda samhälle ska vara motståndskraftigt mot framtida våldsamma försök till maktövertaganden. Att däremot samarbeta för att skapa ett bättre samhälle har större chanser att lyckas, eftersom man då strävar mot samma mål, och för att man kan fördöma framtida våld utan att hyckla.

Metropolis är en vuxnare film i sitt tankesätt, och även om jag tycker om V för vendetta rent filmiskt, lämnar dess handling en besk eftersmak. För V är nämligen varken makten eller folket särskilt mänskliga. Maria å sin sida inser att man bäst bygger samhällen när de båda sidorna kan mötas som människor.

/Kjellén

 

#6 Vem är Baby?

Logga 8.png

Baby Driver är på papperet en intressant film. Först det första bygger den på ett musikaliskt grepp som fungerar väl och som driver rytmen (bokstavligt talat) i handlingen. För det andra har den en mängd stabila skådespelare. För det tredje har den Edgar Wright i regissörsstolen. Tre tydliga kvalitetstecken. Ändå är den en besvikelse.

Wright brukar vara fenomenal på att få förhållandevis tvådimensionella karaktärer att nå ut till oss i publiken. Tänk Shaun i Shaun of the Dead, Scott Pilgrim i Scott Pilgrim vs The World eller Andy i The World’s End (som vi nyligen diskuterade i podden!). Breda penseldrag på personporträtt som ändå väcker sympati. Så är inte fallet Baby Driver.

Huvudkaraktären Baby är ett ungt geni bakom ratten, och han använder sina färdigheter till att agera flyktbilsförare åt bankrånare. Han har, som genren kräver, ett enda jobb kvar innan han kan dra sig tillbaka med sin nya kärlek. Filmens handling är klyschig, men det kan man absolut leva med – särskilt som tempot och fotot är mästerliga. Problemet är till stor del Baby själv.

Till saken hör att Baby stänger ute omvärlden med hög musik och ett aldrig sinande förråd av solglasögon. Vi kommer inte nära Baby alls, och det är ju så han vill ha det. Samtidigt blir han ett emotionellt kassaskåp till huvudroll, som dessutom använder all tänkbar rekvisita för att hålla sina medkaraktärer och oss i publiken avskilda från honom. Det blir svårt att känna för honom. Att känna med honom finns inte ens på kartan.

I kombination med ett ovanligt mycket rått våld, även för en actionfilm, blir filmen känslokall. Borta är värmen från Wrights tidigare filmer. Kvar finns en snygg film, som på sina ställen är lite smårolig. Tänk Drive, fast mindre pretentiöst och med några inslängda skrattpauser. Det räcker inte för att göra en hel film på.

/Kjellén

#5 En myra in mängden

Logga 7

Det här inlägget innehåller spoilers för Antz.

Filmen Antz hade den otacksamma uppgiften att gå upp på biograferna samma år som den där andra berömda, datoranimerade filmen om insekter från det creddigare produktionsbolaget, och har därmed fallit lite i glömska. Visst finns det likheter mellan Antz och Ett småkryps liv, men medan den senare är en barnfilm helt och hållet, har Antz en vuxnare ton. Ibland. För trots att filmen innehåller svordomar, ond bråd död och sexuella referenser är det ändå en saga – och en bekant sådan.

Antz handlar om myran Z som tröttnar på att rätta in sig i leden och att göra som alla andra dag ut och dag in. När han stöter ihop med stackens prinsessa får han nog och bestämmer sig för att bryta mot konventionerna. Han ska visa att man kan leva ett liv som inte är inrutat, och att man kan slå sig fri från vardagens monotoni. Efter mycket om och men lyckas han rädda prinsessan från farliga yttre hot och myrstacken från ondskefulla inre hot. Därefter lever de lyckliga i alla sina dagar, tack vare att Z vågade tänka annorlunda.

Ett viktigt tema är alltså vikten av att våga vara sig själv. Halvvägs igenom filmen slår det mig att om det är något som Antz inte vågar så är det just det. Både handlingen i stort och de små händelserna som för den framåt är så klyschigt hanterade att till och med den blygsamma timme och tjugo minuter filmen pågår känns lite väl långt. Vi vet ju ändå vad som kommer att hända, och det är svårt att hitta någon annan kvalitet som får oss att vilja veta hur filmen slutar.

En filmskapare behöver inte försöka hitta en helt ny historia att berätta. Det är inte det originalitet handlar om. Istället handlar det om hur man tar sig an handlingen, och vad man gör med den. En originell historia känns fräsch eftersom den berättas på ett sätt som bara den regissören och den författaren kan berätta den. Om man berättar historien på ett eget sätt spelar det mindre roll om det är ytterligare en klassisk saga i ny skrud – den kommer ändå stå ut i mängden.

Lösningen på klyschor och bristande originalitet är inte att krångla in sig i nya varianter på vad som ändå kommer att vara bekanta historier. Lösningen är att ge sig själv utrymme att berätta historien på sitt eget sätt. Skaparna bakom Antz har inte lyssnat på den läxa man försöker lära andra, men filmen är ett perfekt exempel på när en bekant historia berättas på ett bekant sätt och därför åldras väldigt snabbt.

/Kjellén

#4 Charles Foster Kane

Logga 6

Det här inlägget innehåller spoilers för Citizen Kane.

Citizen Kane börjar med att mediemagnaten Charles Foster Kane utbrister ”Rosebud!” och sedan dör i sitt palatsliknande hem efter ett långt och händelserikt, men ofta olyckligt, liv. Efter dödsbeskedet får en journalist i uppdrag att ta reda på Rosebuds innebörd. I slutet får vi se precis vad det var Kane syftade på, men på ett så tvetydigt sätt att vi fortfarande idag diskuterar meningen med både repliken och hela filmen. Många har kallat filmen för historiens bästa, mycket tack vare det öppna slutet.

Huruvida man kan säga att en film är historiens bästa låter jag vara osagt. Det är en av de skickligast berättade och mest omfattande filmerna någonsin, helt klart, men jag tror inte att Rosebuddebatten på egen hand kan förklara lockelsen i Orson Welles verk. Filmen täcker så mycket på ett så koncist sätt att jag, när jag i förra veckan såg om filmen för tredje eller fjärde gången, insåg att det finns många fler frågor Welles ger sig på att diskutera som också förtjänar uppmärksamhet.

Vi börjar med media, precis som Kane själv. Genom hans karriär ställs vi inför flera frågor som för oss i publiken är minst lika viktiga som vem eller vad Rosebud är. Vilken plats har media i samhället? Vilka etiska riktlinjer kan vi förvänta oss att media följer? Kan media rapportera objektivt? Vad händer när politiken och medierna drivs av samma personer?

Politiken i sig blir förstås också ett ämne. I vems intresse agerar Kane när han kandiderar till guvernör? Vilka mått på lämplighet har ett samhälle på sina politiker? Hur fungerar affärsstrategier i politiken? Vilka hinder finns för de som vill göra gott genom att engagera sig i politiken? Kan någon som är rik representera någon som inte är det?

Även det personliga studeras. Hur reagerar en människa som är van att lyckas i sitt professionella liv på motgångar i det privata? Kan en så ambitiös person som Kane någonsin förstå någon med mer realistiska förväntningar? Kan rikedom vara en väg till lycka? Vad betyder minnen och längtan för en persons liv och beslut?

Det här är förstås bara ett axplock. Citizen Kane är en bra film, inte för att den ställer en fråga som alla kan diskutera i oändlighet, utan för att den ställer många frågor om många olika ämnen, som alla tycks lika viktiga och allmängiltiga. På två timmar ställs vi inför ett helt livs dilemman – det är den riktigt stora bedriften med Citizen Kane.

/Kjellén

#3 True Crime

Logga 5

Filmen har alltid hamnat i sprickan mellan konst och underhållning. Ett av mediets största styrkor är att det både kan väcka tankar och fungera som förströelse, men det betyder inte att den här balansgången alltid är oproblematisk. Orson Welles ”The Stranger” är ett tydligt exempel på det, för när Welles ställer viktiga samhällsfrågor och samtidigt försöker få publikens puls att stiga är det lätt att fråga sig om det är rätt att göra spänningsfilm av verkliga krigsbrott.

Filmen handlar dels om en agent, Mr Wilson, som är utsänd av ett FN-organ för att jaga rätt på andra världskrigets krigsförbrytare. Den handlar också om en av dessa krigsförbrytare, Welles karaktär Charles Rankin, som gömmer sig i en amerikansk småstad. Filmen fick premiär 1946. Information om vilka fruktansvärda brott som begåtts under kriget hade då börjat komma till var kvinnas och mans kännedom.

I en parallell till hur den amerikanska allmänheten fick reda på detta lidande visar Mr Wilson för Rankins nyblivna fru vem hennes make egentligen är genom att projicera dokumentära journalfilmsbilder från befrielsen av förintelseläger. Det här är drömfabrikens raka motsats – långt ifrån en rosenröd flykt från verkligheten. Strax därpå följer vi den upptrissade jakten på Rankin upp i ett klocktorn i en scen som för tankarna till Hitchcock. Verklighet och fantasi gör sällskap genom filmen.

Instinkten säger oss att det är fel att göra spänningsfilm av så allvarliga och tragiska frågor – men är det verkligen ett etiskt fel? Nej, inte nödvändigtvis.

Dels är det bra att allmänheten får upp ögonen för brotten. Därför är det viktigt att filmerna håller sig så nära verkligheten som möjligt (den här filmen vinglar rejält på den här punkten, men Mr Wilson är i alla fall utsänd av ett riktigt FN-organ). Det blir också lättare för publiken att ta till sig riktigt svåra frågor om de paketeras i ett mer lättsmält format. Det är att underskatta publikens intelligens och medkänsla att tro att det behövs en svårtillgänglig dokumentär för att brotten som Rankins verkliga motsvarigheter gjorde sig skyldiga till ska framstå som vidriga.

Så det kan finnas fördelar med att paketera svåra samhällsdiskussioner som underhållning – om det är gjort med respekt för verkligheten kan det bidra till en större förståelse hos publiken. Samtidigt bör vi vara försiktiga med att låta film bli den enda inblick vi har i verkliga tragedier, för då får vi lätt en förvanskad bild både av de hemskheter vi får se och av de som ingen visar.

/Kjellén

#2 Riskfria äventyr

Logga 4

Har du någonsin känt pirret av spänning inför slutstriden i en Marvelfilm? Har du svettats i biostolen när de vankas klimax och uppgörelse bland superhjältarna? Vrider du dig av oro i TV-soffan för hur det ska gå med de klassiska karaktärerna? Inte? Nej, inte jag heller. Jag är ganska likgiltig och det finns anledningar till det.
En viktig del är något som Marvel är mästare på och som kallas deus ex machina – gud ur maskinen. Det är ett grepp som går ut på att författaren introducerar ett problem som karaktärerna sedan löser på ett sätt som är omöjligt att förutse för publiken. För den stressade författaren kan det vara en räddare i nöden, men att plötsligt ändra spelreglerna bryter ner publikens förtroende för, och inlevelse i, berättelsen.

En annan anledning är att Marvels skurkar är oerhört bra på att hota med oändlig förstörelse, lidande och död, men betydligt sämre på att förklara hur all den utlovade undergången ska gå till. Hur ska man kunna bli rädd för något som ingen bryr sig om att förklara? Publiken förutsätts lita på att hoten är verkliga och påtagliga, men när hoten är så abstrakta är det svårt att känna någon oro värd att tala om.

Det kanske allra allvarligaste problemet med Marvels superhjältar är att de, trots att de klagar dag ut och dag in om hur svårt det är att rädda världen, faktiskt är rätt bra på det. Lite för bra på det. Det omöjliga blir helt plötsligt inte så omöjligt – det blir till och med ganska lätt. Om vi uppskattar tidsåtgången för att förgöra en genomsnittsskurk i Marvelfilmerna, var hamnar vi då? Ett par dagar? En eftermiddag? En kafferast? Timlönen för en valfri Avenger framstår lätt som orimligt hög.

Vilken konsekvens får detta för berättelserna och för karaktärerna? Det blir svårt att bry sig. Jorden håller på att gå under – so what? Universum tas över av mörkrets krafter – ingen fara, kompis! Det är klart att vi kan uppskatta en film ändå – Guardians of the Galaxy 2 lyckades väldigt bra med att underhålla, det är jag den första att erkänna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om ett äventyr utan risk verkligen är ett äventyr.

/Kjellén

P.S. Jämför gärna Marvelfilmerna med till exempel Mad Max: Fury Road. Skillnaden är enorm trots att Mad Max också hamnar i kategorin absurd fantasiexplosion. För Max är riskerna tydligare och trovärdigare i sin omfattning, och konsekvenserna av karaktärernas agerande är uppenbara. Resultatet blir en mycket mer gripande berättelse, utan avkall på action och effekter.

#1 Bönder och Robotar

Logga 1

Tänk er att R2-D2 och C3PO inte var robotar i en avlägsen galax, utan två fattiga japanska bönder vid namn Tahei och Matashichi vars största intressen i världen var guld och att bråka med varandra. Steget mellan de två radarparen är inte så långt som man kan tro – George Lucas inspirerades av Akura Kurosawas Den vilda flykten (The Hidden Fortress) när han skrev Stjärnornas krig. I Kurosawas film får vi följa äventyret genom de två ovilliga hjältarnas ögon, precis som i Lucas senare skapelse. Det finns förstås många andra likheter (bönderna gör sällskap med en general från ett överspelat krig, Makabe, för att rädda en prinsessa, Yuki, som är så kapabel att man undrar varför hon inte själv leder sällskapet), men att Tahei och Matashichi är publikens ögon och öron i filmen får stor betydelse.

Det handlar nämligen om att vi ska kunna koppla an och känna för karaktärerna i filmen, och inte bara Tahei och Matashichi. Om vi inte haft de här två narrarna som sällskap hade filmen varit bra mycket träigare. Makabe och Yuki går mest omkring och skriker på varandra med överdriven dramatik. Visst har filmen många intressanta punkter ändå, men det är bara Tahei och Matashichi som är mänskliga. Kurosawa kan därför kosta på sig att vara teatralisk, eftersom det finns karaktärer som står för den vanliga människans brister rakt framför oss hela tiden. Lucas gjorde samma sak – för ärligt talat, hur torr hade inte Stjärnornas krig varit utan robotarna?

Men det som gör Den vilda flykten riktigt sevärd är det faktum att bakom de två till synes tvådimensionella karaktärerna döljer sig verkliga plågor. De rusar runt i skogar, sanddyner, bäckar och berg i samma trasor genom hela filmen. De funderar på om det är bättre med halshuggning eller det iskalla regnet. De ser den skatt de hela tiden hoppats på att stjäla/förtjäna brinna upp. Samtidigt är de knappast några helgon. De överväger våldtäkt på den sextonåriga Yuki, och stoppas bara i sista stund av någon med mycket större lojalitet till prinsessan. De är också villiga att stjäla eller svika sina vänner för få diverse belöningar.

Deras tillkortakommanden gör dem intressanta. Filmen blir, också den, intressantare tack vare att de är med, eftersom de andra rollfigurerna måste ägna sig åt de tunga åtaganden och den kantiga dialog som historiska dramer kräver. Tahei och Matashichi är antihjältar, visst, men det är just den typen av mänskliga gestalter som fångar oss när vi ser på film, och det är just den typen av figurer vi ständigt möter i Kurosawas berättelser.

/Kjellén