#1 Bönder och Robotar

Logga 1

Tänk er att R2-D2 och C3PO inte var robotar i en avlägsen galax, utan två fattiga japanska bönder vid namn Tahei och Matashichi vars största intressen i världen var guld och att bråka med varandra. Steget mellan de två radarparen är inte så långt som man kan tro – George Lucas inspirerades av Akura Kurosawas Den vilda flykten (The Hidden Fortress) när han skrev Stjärnornas krig. I Kurosawas film får vi följa äventyret genom de två ovilliga hjältarnas ögon, precis som i Lucas senare skapelse. Det finns förstås många andra likheter (bönderna gör sällskap med en general från ett överspelat krig, Makabe, för att rädda en prinsessa, Yuki, som är så kapabel att man undrar varför hon inte själv leder sällskapet), men att Tahei och Matashichi är publikens ögon och öron i filmen får stor betydelse.

Det handlar nämligen om att vi ska kunna koppla an och känna för karaktärerna i filmen, och inte bara Tahei och Matashichi. Om vi inte haft de här två narrarna som sällskap hade filmen varit bra mycket träigare. Makabe och Yuki går mest omkring och skriker på varandra med överdriven dramatik. Visst har filmen många intressanta punkter ändå, men det är bara Tahei och Matashichi som är mänskliga. Kurosawa kan därför kosta på sig att vara teatralisk, eftersom det finns karaktärer som står för den vanliga människans brister rakt framför oss hela tiden. Lucas gjorde samma sak – för ärligt talat, hur torr hade inte Stjärnornas krig varit utan robotarna?

Men det som gör Den vilda flykten riktigt sevärd är det faktum att bakom de två till synes tvådimensionella karaktärerna döljer sig verkliga plågor. De rusar runt i skogar, sanddyner, bäckar och berg i samma trasor genom hela filmen. De funderar på om det är bättre med halshuggning eller det iskalla regnet. De ser den skatt de hela tiden hoppats på att stjäla/förtjäna brinna upp. Samtidigt är de knappast några helgon. De överväger våldtäkt på den sextonåriga Yuki, och stoppas bara i sista stund av någon med mycket större lojalitet till prinsessan. De är också villiga att stjäla eller svika sina vänner för få diverse belöningar.

Deras tillkortakommanden gör dem intressanta. Filmen blir, också den, intressantare tack vare att de är med, eftersom de andra rollfigurerna måste ägna sig åt de tunga åtaganden och den kantiga dialog som historiska dramer kräver. Tahei och Matashichi är antihjältar, visst, men det är just den typen av mänskliga gestalter som fångar oss när vi ser på film, och det är just den typen av figurer vi ständigt möter i Kurosawas berättelser.

/Kjellén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *