#3 True Crime

Logga 5

Filmen har alltid hamnat i sprickan mellan konst och underhållning. Ett av mediets största styrkor är att det både kan väcka tankar och fungera som förströelse, men det betyder inte att den här balansgången alltid är oproblematisk. Orson Welles ”The Stranger” är ett tydligt exempel på det, för när Welles ställer viktiga samhällsfrågor och samtidigt försöker få publikens puls att stiga är det lätt att fråga sig om det är rätt att göra spänningsfilm av verkliga krigsbrott.

Filmen handlar dels om en agent, Mr Wilson, som är utsänd av ett FN-organ för att jaga rätt på andra världskrigets krigsförbrytare. Den handlar också om en av dessa krigsförbrytare, Welles karaktär Charles Rankin, som gömmer sig i en amerikansk småstad. Filmen fick premiär 1946. Information om vilka fruktansvärda brott som begåtts under kriget hade då börjat komma till var kvinnas och mans kännedom.

I en parallell till hur den amerikanska allmänheten fick reda på detta lidande visar Mr Wilson för Rankins nyblivna fru vem hennes make egentligen är genom att projicera dokumentära journalfilmsbilder från befrielsen av förintelseläger. Det här är drömfabrikens raka motsats – långt ifrån en rosenröd flykt från verkligheten. Strax därpå följer vi den upptrissade jakten på Rankin upp i ett klocktorn i en scen som för tankarna till Hitchcock. Verklighet och fantasi gör sällskap genom filmen.

Instinkten säger oss att det är fel att göra spänningsfilm av så allvarliga och tragiska frågor – men är det verkligen ett etiskt fel? Nej, inte nödvändigtvis.

Dels är det bra att allmänheten får upp ögonen för brotten. Därför är det viktigt att filmerna håller sig så nära verkligheten som möjligt (den här filmen vinglar rejält på den här punkten, men Mr Wilson är i alla fall utsänd av ett riktigt FN-organ). Det blir också lättare för publiken att ta till sig riktigt svåra frågor om de paketeras i ett mer lättsmält format. Det är att underskatta publikens intelligens och medkänsla att tro att det behövs en svårtillgänglig dokumentär för att brotten som Rankins verkliga motsvarigheter gjorde sig skyldiga till ska framstå som vidriga.

Så det kan finnas fördelar med att paketera svåra samhällsdiskussioner som underhållning – om det är gjort med respekt för verkligheten kan det bidra till en större förståelse hos publiken. Samtidigt bör vi vara försiktiga med att låta film bli den enda inblick vi har i verkliga tragedier, för då får vi lätt en förvanskad bild både av de hemskheter vi får se och av de som ingen visar.

/Kjellén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *