#6 Vem är Baby?

Logga 8.png

Baby Driver är på papperet en intressant film. Först det första bygger den på ett musikaliskt grepp som fungerar väl och som driver rytmen (bokstavligt talat) i handlingen. För det andra har den en mängd stabila skådespelare. För det tredje har den Edgar Wright i regissörsstolen. Tre tydliga kvalitetstecken. Ändå är den en besvikelse.

Wright brukar vara fenomenal på att få förhållandevis tvådimensionella karaktärer att nå ut till oss i publiken. Tänk Shaun i Shaun of the Dead, Scott Pilgrim i Scott Pilgrim vs The World eller Andy i The World’s End (som vi nyligen diskuterade i podden!). Breda penseldrag på personporträtt som ändå väcker sympati. Så är inte fallet Baby Driver.

Huvudkaraktären Baby är ett ungt geni bakom ratten, och han använder sina färdigheter till att agera flyktbilsförare åt bankrånare. Han har, som genren kräver, ett enda jobb kvar innan han kan dra sig tillbaka med sin nya kärlek. Filmens handling är klyschig, men det kan man absolut leva med – särskilt som tempot och fotot är mästerliga. Problemet är till stor del Baby själv.

Till saken hör att Baby stänger ute omvärlden med hög musik och ett aldrig sinande förråd av solglasögon. Vi kommer inte nära Baby alls, och det är ju så han vill ha det. Samtidigt blir han ett emotionellt kassaskåp till huvudroll, som dessutom använder all tänkbar rekvisita för att hålla sina medkaraktärer och oss i publiken avskilda från honom. Det blir svårt att känna för honom. Att känna med honom finns inte ens på kartan.

I kombination med ett ovanligt mycket rått våld, även för en actionfilm, blir filmen känslokall. Borta är värmen från Wrights tidigare filmer. Kvar finns en snygg film, som på sina ställen är lite smårolig. Tänk Drive, fast mindre pretentiöst och med några inslängda skrattpauser. Det räcker inte för att göra en hel film på.

/Kjellén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *