#5 En myra in mängden

Logga 7

Det här inlägget innehåller spoilers för Antz.

Filmen Antz hade den otacksamma uppgiften att gå upp på biograferna samma år som den där andra berömda, datoranimerade filmen om insekter från det creddigare produktionsbolaget, och har därmed fallit lite i glömska. Visst finns det likheter mellan Antz och Ett småkryps liv, men medan den senare är en barnfilm helt och hållet, har Antz en vuxnare ton. Ibland. För trots att filmen innehåller svordomar, ond bråd död och sexuella referenser är det ändå en saga – och en bekant sådan.

Antz handlar om myran Z som tröttnar på att rätta in sig i leden och att göra som alla andra dag ut och dag in. När han stöter ihop med stackens prinsessa får han nog och bestämmer sig för att bryta mot konventionerna. Han ska visa att man kan leva ett liv som inte är inrutat, och att man kan slå sig fri från vardagens monotoni. Efter mycket om och men lyckas han rädda prinsessan från farliga yttre hot och myrstacken från ondskefulla inre hot. Därefter lever de lyckliga i alla sina dagar, tack vare att Z vågade tänka annorlunda.

Ett viktigt tema är alltså vikten av att våga vara sig själv. Halvvägs igenom filmen slår det mig att om det är något som Antz inte vågar så är det just det. Både handlingen i stort och de små händelserna som för den framåt är så klyschigt hanterade att till och med den blygsamma timme och tjugo minuter filmen pågår känns lite väl långt. Vi vet ju ändå vad som kommer att hända, och det är svårt att hitta någon annan kvalitet som får oss att vilja veta hur filmen slutar.

En filmskapare behöver inte försöka hitta en helt ny historia att berätta. Det är inte det originalitet handlar om. Istället handlar det om hur man tar sig an handlingen, och vad man gör med den. En originell historia känns fräsch eftersom den berättas på ett sätt som bara den regissören och den författaren kan berätta den. Om man berättar historien på ett eget sätt spelar det mindre roll om det är ytterligare en klassisk saga i ny skrud – den kommer ändå stå ut i mängden.

Lösningen på klyschor och bristande originalitet är inte att krångla in sig i nya varianter på vad som ändå kommer att vara bekanta historier. Lösningen är att ge sig själv utrymme att berätta historien på sitt eget sätt. Skaparna bakom Antz har inte lyssnat på den läxa man försöker lära andra, men filmen är ett perfekt exempel på när en bekant historia berättas på ett bekant sätt och därför åldras väldigt snabbt.

/Kjellén

#3 True Crime

Logga 5

Filmen har alltid hamnat i sprickan mellan konst och underhållning. Ett av mediets största styrkor är att det både kan väcka tankar och fungera som förströelse, men det betyder inte att den här balansgången alltid är oproblematisk. Orson Welles ”The Stranger” är ett tydligt exempel på det, för när Welles ställer viktiga samhällsfrågor och samtidigt försöker få publikens puls att stiga är det lätt att fråga sig om det är rätt att göra spänningsfilm av verkliga krigsbrott.

Filmen handlar dels om en agent, Mr Wilson, som är utsänd av ett FN-organ för att jaga rätt på andra världskrigets krigsförbrytare. Den handlar också om en av dessa krigsförbrytare, Welles karaktär Charles Rankin, som gömmer sig i en amerikansk småstad. Filmen fick premiär 1946. Information om vilka fruktansvärda brott som begåtts under kriget hade då börjat komma till var kvinnas och mans kännedom.

I en parallell till hur den amerikanska allmänheten fick reda på detta lidande visar Mr Wilson för Rankins nyblivna fru vem hennes make egentligen är genom att projicera dokumentära journalfilmsbilder från befrielsen av förintelseläger. Det här är drömfabrikens raka motsats – långt ifrån en rosenröd flykt från verkligheten. Strax därpå följer vi den upptrissade jakten på Rankin upp i ett klocktorn i en scen som för tankarna till Hitchcock. Verklighet och fantasi gör sällskap genom filmen.

Instinkten säger oss att det är fel att göra spänningsfilm av så allvarliga och tragiska frågor – men är det verkligen ett etiskt fel? Nej, inte nödvändigtvis.

Dels är det bra att allmänheten får upp ögonen för brotten. Därför är det viktigt att filmerna håller sig så nära verkligheten som möjligt (den här filmen vinglar rejält på den här punkten, men Mr Wilson är i alla fall utsänd av ett riktigt FN-organ). Det blir också lättare för publiken att ta till sig riktigt svåra frågor om de paketeras i ett mer lättsmält format. Det är att underskatta publikens intelligens och medkänsla att tro att det behövs en svårtillgänglig dokumentär för att brotten som Rankins verkliga motsvarigheter gjorde sig skyldiga till ska framstå som vidriga.

Så det kan finnas fördelar med att paketera svåra samhällsdiskussioner som underhållning – om det är gjort med respekt för verkligheten kan det bidra till en större förståelse hos publiken. Samtidigt bör vi vara försiktiga med att låta film bli den enda inblick vi har i verkliga tragedier, för då får vi lätt en förvanskad bild både av de hemskheter vi får se och av de som ingen visar.

/Kjellén

#2 Riskfria äventyr

Logga 4

Har du någonsin känt pirret av spänning inför slutstriden i en Marvelfilm? Har du svettats i biostolen när de vankas klimax och uppgörelse bland superhjältarna? Vrider du dig av oro i TV-soffan för hur det ska gå med de klassiska karaktärerna? Inte? Nej, inte jag heller. Jag är ganska likgiltig och det finns anledningar till det.
En viktig del är något som Marvel är mästare på och som kallas deus ex machina – gud ur maskinen. Det är ett grepp som går ut på att författaren introducerar ett problem som karaktärerna sedan löser på ett sätt som är omöjligt att förutse för publiken. För den stressade författaren kan det vara en räddare i nöden, men att plötsligt ändra spelreglerna bryter ner publikens förtroende för, och inlevelse i, berättelsen.

En annan anledning är att Marvels skurkar är oerhört bra på att hota med oändlig förstörelse, lidande och död, men betydligt sämre på att förklara hur all den utlovade undergången ska gå till. Hur ska man kunna bli rädd för något som ingen bryr sig om att förklara? Publiken förutsätts lita på att hoten är verkliga och påtagliga, men när hoten är så abstrakta är det svårt att känna någon oro värd att tala om.

Det kanske allra allvarligaste problemet med Marvels superhjältar är att de, trots att de klagar dag ut och dag in om hur svårt det är att rädda världen, faktiskt är rätt bra på det. Lite för bra på det. Det omöjliga blir helt plötsligt inte så omöjligt – det blir till och med ganska lätt. Om vi uppskattar tidsåtgången för att förgöra en genomsnittsskurk i Marvelfilmerna, var hamnar vi då? Ett par dagar? En eftermiddag? En kafferast? Timlönen för en valfri Avenger framstår lätt som orimligt hög.

Vilken konsekvens får detta för berättelserna och för karaktärerna? Det blir svårt att bry sig. Jorden håller på att gå under – so what? Universum tas över av mörkrets krafter – ingen fara, kompis! Det är klart att vi kan uppskatta en film ändå – Guardians of the Galaxy 2 lyckades väldigt bra med att underhålla, det är jag den första att erkänna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om ett äventyr utan risk verkligen är ett äventyr.

/Kjellén

P.S. Jämför gärna Marvelfilmerna med till exempel Mad Max: Fury Road. Skillnaden är enorm trots att Mad Max också hamnar i kategorin absurd fantasiexplosion. För Max är riskerna tydligare och trovärdigare i sin omfattning, och konsekvenserna av karaktärernas agerande är uppenbara. Resultatet blir en mycket mer gripande berättelse, utan avkall på action och effekter.